Vintern är den lilla döden, våren är pånyttfödelse,

sommaren är livet självt och hösten, tid att mogna.

Vintern är vacker påstår min fru och det är klart att den är men, … alltför lång … och kall … och hopplöst obevekligt kompromisslös. ”Trädgården är mina somrars fröjd och mina vintrars oro,” skrev Erik Axel Karlfeldt och det är samma här. Han kunde förmodligen trösta sig med att snön låg djup och skyddande långt fram på våren där uppe i Dalarna men här i väster kan barfrosten göra stor skada efter att tidiga ”värmeböljor” i jan/feb, lockat upp vårens förstlingar och även tulpaner, som godtroget tror att det är vår bara för att termometern påstår det. Frosten spränger till slut upp lökar och allt, upp till jordytan i de land som ännu inte fått ett lager grus som utjämnande element.

Under länken -Vår- funderade jag lite runt vad vintern kunde användas till och trasslade in mig i ett resonemang om att vintern var till för att göra våren än mer viktig. Onekligen får jag på vintern mera tid till att fundera och planera och fundera en gång till så att jag liksom senvinterns knoppar på buskar och träd är sprängfylld av internerad återhållsamhet när Snödropparna och Vintergäcken börjar blomma.