Detta är en gåva från Lene på Lunneberg och som stått och fört en tynande tillvaro, placerad helt felaktigt, i full sol på en torr plats. Det säger en hel del om hur tålig den är, att den trots allt överlevde och när jag till slut flyttade över den till ett skuggigare och fuktigare land så fick den glädjefnatt och började blomma plus att utlöpare sköt ut åt alla håll. Bäst att passa på, man vet aldrig hur länge detta kan vara, tycktes den tänka, men den kan vara lugn.
Den bildar med tiden en låg, mjuktuvig rugge av städsegröna blad med gräddvita kanter och piggar upp bland alla bladformer som återstår efter huvudfloret i Västra landet.
Den får stå med under fliken sommar, då tillväxten gör den extra vacker sommartid.